Pontmeisters

Vet ni vad jag inte gillar förutom broccoli?
Folk som begränsar sina fejsbucksidor. Fattar ni inte att jag vill spana? -och det går inte om ni har en störd "limited profile". Varför har man kommit på något sådant hjärnlöst fenomen för? Alla taggar ju ändå bort sig från alla mongobilder nu för tiden. Allt skall retucheras. Bara det finaste får läggas upp. Men ingen får titta. It doesn't make sense liksom. Gälla mäsk.

Åh, jag är på ett sånt hata datajoxhumör. Värst av alla människor är alla jävla integritetsidioter som röstar på piratpartiet och gnäller på precis allt. Nördarnas version av feministerna, haha. Små "haxxors" som tror att dom är världens viktigaste människor och "kan" bli avlyssnad när som helst. Jag vill verkligen gå fram och få dessa personer att inse hur värdelösa dom är. Dom är liksom ingen. Det finns inget intresse, alltså, absolut inget intresse av att läsa deras mejl som dom skickar till varandra:

"Jag har klarat ut Tetris och fick 28 miljoner poäng!"
"Lol, fu u? Jag skrev en kod och lät min dator spela flipper automatiskt. Den går hela tiden i bakgrunden, du snackar poäng i miljoner? Ha, jag har väl nån miljard eller nåt"

Vet ni vad jag gör? Jag skäms för min ungdomsgeneration som kom på piratpartiet. I huvudtaget känns det som om det lever fler mongon idag än för 20 år sedan. Alltså visst är det så? Går man ut på stan en sväng och inte ser någon som slickar på en gatsten eller är dyngrauk på Ica, då känns det nästan konstigt...

Haha, vad aggresivt det här inlägget blev. Nåja, dom kan allt behöva sig en känga...

I Nigeria bor det över 300 olika folkslag.

Jag gör så mycket saker, äventyr och jox på sommaren att uppdateringen får lida. Det är sommarslakt.

Jag är ledig i två dagar nu, oerhört trevligt. Tänkte låta mitt immunförsvar hinna mobilisera och slå ihjäl alla små mongobakterier som belägrat min aura några dagar, ty deras tid är över!

Igår hade jag hade tänkt att ligga och kolla entourage och tackade nej till volleyboll. En timme senare skulle blev jag rastlös ändå och tänkte att jag kunde väl iaf lira lite tennis med Alex & Johannes, det kan ju inte vara så jobbigt ;)
Men sen var planen upptagen och det blev ett spinningpass istället....
Man sitter där och trampar i takt till musiken. Huvudet är böjd neråt. Mina fotbollsben gungar upp och ner som ett rasande lokomotiv och Alex sitter bredvid och knarkar powerade. Lockar trillar ner för pannan och dinglar fram och tillbaka, ett försök görs till att lägga dom tillrätta och se där, hela huvudet är blött. Jag tittar upp, får salt i ögonen men trampar, trampar, trampar.

Spinning är ett gälla sätt att motionera på... :)

Om du är rädd för att bli rädd, eller rättare sagt bli övermannad av rädsla, lider du av fobofobi.

Igår fyllde jag 21 och i förrgår hade jag lagat lite mat till de närmsta som belägrade fortet vid 16:00. Det mesta gick smidigt. Visserligen spöregnade det i 10 minuter, jag fick några kallsupar när jag dök ner i bålen, Lindbergan fick ett glas rosé kastat på sig av nån och när jag såg att alex sprang ut på verandan med famnen fyllds av paraplyn, svenska flaggor och terpentin, då, då skakade jag på huvudet och kastade mig ner i bålen ännu en gång.

Å andra sidan så upptäckte jag både Johannes och Alex i förrådet vid 16:35. Dom såg ut att vara bestörta av förvåning, jag hann knappt tänka något innan de höll upp två glas. "Titta vad vi gör!" sa Johannes stolt och visade upp två spritfyllda glas med en touch av mojitoblandning. Jag kunde ju anat vad som skulle ske.

Ptja, vad hände egentligen..
Jesper kastade smällare på Alex som dansade regndans till allas skratt och att det vid ett tillfälle stod massa töser på min balkong i kjol gjorde ju faktiskt ingenting alls. Ida, som Odellskan refererar till min love of my life var här, smällde i sig 4 chokladrutor och stack ;) Men det var förvisso inget jämfört med Vesper och några till som vid 22:25 stod i förrådet med varsin gaffel och åt upp överbliven mat.
Jeff ville nog mörda mig för att jag tog på mig en likadan skjorta. Han sa det inte högt, men jag hörde det på hans ansträngda röst. Jag kunde ju bytt ja, men... den var ju faktiskt fin tyckte jag, och visst skall födelsedagsbarnet ha företräde när det gäller till val av kläder?



Vid 11 skred vi ut till Flamingo, där strikade jag en posé, eller några fler - men av barmhärtighet till anonyma nykterister så publicerar jag bara en bild.  Efter det tog vi oss till femfemnoll och det slutade med att klockan var 04:15 när jag och Alex tog en Taxi förbi sjukhuset där det hux flux hoppade in två mongotjejer varav den ena utbrast: "Jag var just på sjukan, jag har fått ett cp-anfall" "jaha" tänkte vi och delade taxi mot brunnsänghållet.



Det blev en mycket trevlig tillställning tyckte jag :) Tack alla som var med!

Henry Seely uppfann 1882 det elektriska strykjärnet. Han var dock lite före sin tid och kunde inte sälja sin produkt eftersom folk ännu inte hade elektricitet i hemmen.

Entomologer hittar ungefär 8000 nya insektsarter varje år.

Efter ett dygn fullproppat med misär efter misär var det ett vrak som vred om nyckeln i låset på Gant i morse.

När jag väl stod där gjorde det ju inget att några till idiotiska situationer inträffade. Exempelvis mongo ett:
"Hej kompis, jag vill ha cash tillbaka"
*håller fram kvittot och en påse med en skjorta*
"Ah, den är köpt på rea och då betalar vi inte ut pengar, men du får gärna byta den mot några andra plagg."
"oke... oke..."
*börjar titta sig runt i affären. Jag tittar på skjortan. Känner inte igen den alls. Smalnar ihop ögonen som en fokuserad samuraj och ser att, AHA, den här skjortan han hade med sig inte ens var köpt på Gant, det var nåt skumt märke jag aldrig hört talas om*
"Du, den här skjortan är inte köpt här..."
"Skojjar du kompis? Min kompis handlade den här förra veckan"
"Nej, kolla kvittot, den skjortan är den som ligger där borta *pekar på en hög*"
"Ge mig bara cashen då"
*Känner hur min bröstkorg växer av ett häftigt insug av luft för att försöka behärska mig*
"Den är ju inte köpt här, då kan du inte byta den här. Det här är en Gant Store - vi har inga andra märken än Gant."
"Oke... oke.."
*vandrar iväg*

Mongo 2, schnubbe med (tack & lov) mongotjej.
Schnubbe: "Kolla, Gant, dom har typ en kund per år"
Jag var liksom på dåligt humör och hade en fixidé att slänga mig över disken och stabba honom med saxen i ögat men la åter band på mig själv.
Hans schnubbifierade flicka skrattade som jag tänker mig att tjejer gör som jobbar på scania-linen, som en korsning mellan Gollum och Ron Weasley;
"AHÖÖ HAHÖHÖHÖ HEH" 

När sådana här situationer uppstår vill jag inte vara anställd. Jag vill vara en neutral åskådare och ingripa sådär omoget som gör en tillfredsställd på riktigt.
"Hållkäften spyskalle, du tyvärr, men vi har inga pantflaskor här inne, du får vandra vidare - det står föresten en papperskorg utanför butiken, kolla där. För du är väl inte den här enda kunden per år va?"

När jag slutade cyklade jag hem och då var det broöppning på vägen. Bredvid stod Davids äldsta syrra tyckte jag, men vi morshade inte. Sen fälldes bron ner och jag - som kan vara södertäljes snabbaste butiksbiträde på cykel - bikade iväg till birkakorset där det var rött lyse. Till slut kom Davids syrra ikapp och vi känner ju varandra så jag ba: "Hallå där!" och hon ba: "Nämen där är ju du, jag kände knappt igen dig!"

Sen pratade vi om massa saker och började cykla tillsammans, hon pratade en himla massa om nån Emma och Ida. Ida hette ju Davids andra syrra, men vem fan är Emma? Till slut började jag inse att hon såg äldre ut än 30.
...Är det verkligen... Davids syrra? Hm. Hon började prata om Italien och... AHA! Det är ju fan Ida Corellis morsha ju!

Hon lär ju inte komma ihåg vad jag heter. Men ha, gud vad trevlig jag var mot henne när jag var liten. Jag var kär i Ida när jag gick i femman och hade en mastermind-plan att verkligen vara så där svärmorsdrömtrevlig mot mamma Corelli. Ida skulle ju bli min fru, hallå? Hon var populärast i klassen och jag.. jag hade mittbena och kom till skolan med oboy-musche.

Det var för övrigt på tiden när jag åt hockeybullar & hängde med Tom Tillberg. Det var en gång som vi var hemma hos honom när han sa: "nä, nu får du fan skrida till handling, jag ringer och frågar chans på henne åt dig" "Meh, jag kan väl göra det själv..." "Gör det då?" "Nä.. jag vill inte... senare nån gång kanske" "NEJ, jag ringer nu!"

Så gjorde han det. Jag höll på att skämmas till döds. Ida svarade, hon hängde med Martina Larsson. Jag slog mig själv i ansiktet och tänkte ett "Nej, nu går det aldrig, Martina är ond..."
Efter mycket fnitter svarade hon "kanske" och sen slängde dom på luren.

Jag satt tyst. Tom var helt vild; "SER DU, DET HÄR KOMMER BLI SKITBRA!"
Det blev det inte alls. Jag vågade inte prata med varken Ida eller Martina på en vecka. Det var hemskt.

Men än idag är jag fortfarande väldigt god vän med mamma Corelli. Hon gillar mig.

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker verkligen det är kul när folk har "åka-iväg"-status på facebook, som folk "likes". Alltså typ: "åker till grekland imorn" eller  "packar, ska till gotland om några timmar"
"4 people likes this"

Precis som om folk tycker det är skönt att den personen försvinner, är ni med? Haha, jag sitter här och fnissar.

Eller "X has ended his/her relationship"  och den personen är lite dyster, eller ett vrak.
"9 people likes this"

Visst är det roligt? Jag tycker det. Tycker jag det är roligt så gör minst en miljon till människor i världen det. Minst.

Mamma med dotter kommer till disken. Mamman köper en en t-shirt och hennes, ja, sjukt snygga dotter ~19 står där och bara är.
Jag försöker ta betalt men skelar med ögonen som jag vore Alex efter två power king.

*bad thoughts out, nice thoughts in, bad thoughts out, nice thoughts in...*

"hur mycket är jag  skyldig?"
"..."
"hallå?"
"wabada? Ja, jaha, öh, 498 kronor tack"

Det är faktiskt inte alltid så lätt!

Jag, Remi, Vesper & Pacs tog en fika. När vi fikar åker flyger det kängor till höger och vänster. Man vet det, att så fort någon blottar en akilleshäl då anfaller resten. Man hamnar under tunga attacker, överdrivna härmningar av det som gjordes fel och omfattande diskussioner om varför detta fel uppstod. Det blir till att blunda, slunga huvudet bakåt och släppa fram ett leende som säger: "go ahead, vit flagg..... vänta bara..." och så skrattar alla högt och samma procedur upprepas om och om igen.

Men vi strosade runt, riktigt långsamt, så långsamt att kroppen hann vingla till innan nästa steg sattes mot marken. Vi analyserade vår omgivning. På semestern kommer dom fram, alla muppar. Inte fan sitter det tjackmongon på vintern på stan inte. Men nu gör dom det. Ibland fäster jag blicken på något random tjack och så suckar jag lätt och tänker; "vad fyller du för funktion, egentligen...?" och så skakar jag bort tanken och går vidare.

Det är mer saker jag undrar när jag är på stan.
Varför har folk mjukisbyxor på sig? I synnerhet unga tjejer?
Varför står folk och röker direkt utanför affärer?
Vad är grejjen med att tjejer börjat ha herrskjortor på sig? Det ser ut som alla varit på bortamatch, är det meningen?

Från ingenstans avbryts tystnaden och tankarna utav Vespers röst:
"Fan, det skjuts för lite folk i den här stan..."

Lilla Vesper...

Jag slutade fyra och hade fått skjuts ner på stan så det blev till att ta bussen hem. Det var länge sen som jag åkte buss och jag hade glömt hur det var...

Jag steg på bussen och chauffören stämplade nonchalant min remsa och släppte ut en tung suck. Jag vandrade längre bak i bussen och mötte flera dystra blickar, andra stirrade med tomma ögon ut genom bussens fönster. Vid sista dörren slog jag mig ner och la mitt ena ben över det andra. Med en uttryckslös blick tittade jag från vänster till höger och analyserade min omgivning. Det var alldeles tyst, rent utav dödstyst förutom bussens krängande.

Bredvid satt en neongult klädd byggare med stora örhängen och flera plastpåsar fulla av nåt konstigt, massa jox. Mitt emot mig satt en orakad lönnfet gubbe med magväska och suckade. Längre bort satt en rakad kvinna som nästan doftade offentlig sektor, tunga sms-lån och ensamstående med fyra barn. Snett vänster ifrån mig satt en ung söt tös, våra blickar möttes snabbt och vid ett ögonkast hade ingen sett något speciellt. Men jag såg. Jag såg hur hon led. Hon var missplacerad, hennes blick var definitionen av hjälplös sorg och ett rop på hjälp. Framför henne satt en mamma med barnvagn och försökte hålla sitt barn i schack utan framgång...

Alla dessa personer skapade tillsammans ett abstrakt obehag. Ett obehag som än en gång påminde mig varför jag avskyr att åka den röda ormen. Min livsdos av att åka buss är nådd.

...Länge leve cykel, bil & jetplan!

Förra sommaren genomförde jag och framförallt Johnny vissa uppdrag för att göra världen till en bättre plats, vi drog i vissa tåtar där, manipulerade några här och förvirrade omgivningen med oskyldiga leenden och charm.


JB, nån bulgar & jag på Rhodos

Det bästa var vid ett tillfälle då JB (som inte står för Johnny boy, utan Johnny B från den där låten där dom sjunger "Johnny be good" Johhny B=JB) tittade denna tös (som jag inte nämner vid namn på grund av eventuella mordförsök från arg (f.d) pojkvän) djupt i ögonen och frågade: 
"Du... är du verkligen kär i din pojkvän?"
"...Ja?"
"Alltså pirrar det i magen när du ser honom och blir du sådär fånigt glad när du ser honom?
"...asså...näe...men.."
"Du måste ju vara ärlig mot dig själv."
"Jag gillar honom ju"
"Ja, men är det mer kompisgillande eller..."
"Asså... kanske... jag vet inte.."
Jag rycker in:
"I så fall är det ju bara elakt att vara tillsammans med honom, tänk om han skulle fortsätta vara tillsammans med dig fast att han inte vore kär..."
JB: "Ja, det missgynnar ju båda två!"

En vecka senare på facebook. "X has ended her relationship."

Nu blev det inget för varken JB eller mig med den här tösen, men bara saken att en vacker tös inte längre är med, vad jag skulle vilja kalla för "schnubbe" räcker för att den här världen nu är lite vackrare, lite bättre.

Liknande scenarion har uppstått i år. Min vapenbroder flyger flygplan i USA så det faller på mig att ikläda den skinande rustning som doftar romantik, rosor & list för att än en gång förgöra ondskans schnubbar som stjäl och lägger beslag på de töser som rättmäktigt tillfaller de som besitter karisma, humor & elegans!

Nå, schnubbar där ute, eder tid är över. Vik hädan.