Pontmeisters

När jag slutade cyklade jag hem och då var det broöppning på vägen. Bredvid stod Davids äldsta syrra tyckte jag, men vi morshade inte. Sen fälldes bron ner och jag - som kan vara södertäljes snabbaste butiksbiträde på cykel - bikade iväg till birkakorset där det var rött lyse. Till slut kom Davids syrra ikapp och vi känner ju varandra så jag ba: "Hallå där!" och hon ba: "Nämen där är ju du, jag kände knappt igen dig!"

Sen pratade vi om massa saker och började cykla tillsammans, hon pratade en himla massa om nån Emma och Ida. Ida hette ju Davids andra syrra, men vem fan är Emma? Till slut började jag inse att hon såg äldre ut än 30.
...Är det verkligen... Davids syrra? Hm. Hon började prata om Italien och... AHA! Det är ju fan Ida Corellis morsha ju!

Hon lär ju inte komma ihåg vad jag heter. Men ha, gud vad trevlig jag var mot henne när jag var liten. Jag var kär i Ida när jag gick i femman och hade en mastermind-plan att verkligen vara så där svärmorsdrömtrevlig mot mamma Corelli. Ida skulle ju bli min fru, hallå? Hon var populärast i klassen och jag.. jag hade mittbena och kom till skolan med oboy-musche.

Det var för övrigt på tiden när jag åt hockeybullar & hängde med Tom Tillberg. Det var en gång som vi var hemma hos honom när han sa: "nä, nu får du fan skrida till handling, jag ringer och frågar chans på henne åt dig" "Meh, jag kan väl göra det själv..." "Gör det då?" "Nä.. jag vill inte... senare nån gång kanske" "NEJ, jag ringer nu!"

Så gjorde han det. Jag höll på att skämmas till döds. Ida svarade, hon hängde med Martina Larsson. Jag slog mig själv i ansiktet och tänkte ett "Nej, nu går det aldrig, Martina är ond..."
Efter mycket fnitter svarade hon "kanske" och sen slängde dom på luren.

Jag satt tyst. Tom var helt vild; "SER DU, DET HÄR KOMMER BLI SKITBRA!"
Det blev det inte alls. Jag vågade inte prata med varken Ida eller Martina på en vecka. Det var hemskt.

Men än idag är jag fortfarande väldigt god vän med mamma Corelli. Hon gillar mig.