@ Calles

Igår kväll kilade jag hem till Calle och hade tv-spelskväll med Ann-marie & Evelina. Hela världen var upp & ner. Vi skulle spela mariocart, ni vet? Det man spelade när man var liten på nintendo 64. Man kan ju spela fyra samtidigt så vi behövde två kontroller extra!

Klockan var halv tolv på kvällen och vi kom på att Tove hade två kontroller extra så vi åkte dit. Bara det här var konstigt: Evelina körde bilen och Ann-marie satt fram. Vi killar satt bak i bilen och skulle iväg till deras tjejkompis för att hämta två stycken tv-spelskontroller. Fel i facit?

Efter diverse stopp för godis- & hamburgareköp slog vi oss ner och började power-spela! Efter många: "YESS!!!", "Men vafan gör du!?", "HAAAAAAHAHAHAHAAHAH", "ja, ja, JAAAAA!!!!!!" och "Men vad i helvete!?" så började det urarta när vi spelade "mini-games" som iallafall är nytt för mig och båda tjejerna sa: "Det här är skitenkelt, practice behövs inte!"

Det sjukaste av allt var nog att både jag och Calle förlorade mer än vad tjejerna gjorde. Jag var liksom inte arg, utan svävade omkring i ett mullrande moln av ursinne. Det hjälpte inte när Evelina kallade mig för min valda karaktärs namn, med den här rösten som man pratar till bebisar och djur: "Duktigt yoishi, det här går ju jättebra!"

Jag kände mig som den feta killen i gympan som fick beröm av gympaläraren för att jag träffade bollen.

Flera gånger ville jag skrika: "Amen ska vi spela ett riktigt jävla spel som har mer än 16 färger och fyra pixlar, va va VA!? Möt mig på warcraft era jävlar, era töntiga "golden mushrooms" är totalt värdelösa, fattarni? Värdelösa! KOM AN BA!"
Men vi hade trots allt en väldigt trevlig kväll och det vore ju synd att förstöra den.

Nu ska jag ner på stan, jobba & köpa ett nintendo 64 och öva. Öva som fan.

En trollslända kan flyga baklänges lika fort som den kan flyga framlänges.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback