Pontmeisters

Godkväll.

Samhällsupplysaren i mig har reinkarnerat, once again! Vi ska nu diskutera & analysera "när det är nog"-ögonblicket vid ett möte.
Jag tänker då att man kanske ser nån på stan. Man morshar, går igenom det obligatoriska: "Läget?" "vart är du påväg?" "Vad gör du nu för tiden?"

Det värsta av allt är när svarande gör en full redovisning: "Jo, jag jobbar 30 procent, kanske får 34% om jag inte har på mig auto-bahn slipsar, för det avskyr chefen som för övrigt är kattallergiker och..."

...*gäsp*

Nej, tillslut är det nog och man vill slänga personen över ett stup - eller iallafall traska vidare. MEN, ibland möter man människor med NOLL förmåga att förstå avslutande subtila vinkar som exempelvis: "jaja, det var kul o se dig hördu" "oj, se så klockan tickar!"
Eller det kanske blir dödstyst. Båda parter står o skruvar på sig. Man kastar ett förstulet öga på klockan. Det finns liksom inget kvar att prata om.
Det är nu världens dummaste fråga ibland uppenbarar sig: "Såe, hur är det annars då?"

Hey, du har redan frågat "hur är läget?" det är inte så att jag fått hjärntumör under dom senaste 40 sekunderna...
 ...now get out of mah sight.

Personen pladdrar vidare. Den ska skaffa husvagn. Den ska åka till Togo o rädda barn. Den ska städa toaletten varje torsdag. Tillslut bultar ådran i pannan stenhårt. Blodtrycket klarar inte mycket mer. Man blir komplett galen.

Man kör dödsstöten: "Jaja, men jag har lite brådis, måste kila vidare!"
Hur-är-det-annars-då-typen svarar: "Jo, jag också"

Öh, meh va? VARÅ DU OCKSÅ!?
Individen hade ju inte bråttom nånstans... Den stod just o snackade som om den var säker på att bli över 250 år! Förbud mot tillbaka-kaka har ju gällt sedan dagis.

Min slutfråga, som jag sliter mitt hår för, är: Vad ska man göra för att undvika att en sådan här situation uppstår?
Vägra gå ut? Svinga ett järnrör framför sig? Ta med sig en blindstav och låtsas vara blind?