Gotta be one to know one...
När jag var liten runt åtta bast så lirade jag tennis varje söndag. Jag slutade efter nån termin för att träningen var på samma tid som Sonic gick på tv. Vad är det för idioter som lägger in tennisträning när det är Sonic? Jävla mongon.
Jag slutade iallafall och har väl inte spelat sen dess. Förens idag.
Erik slog en pling, föreslog tennis och tennis var ett faktum. Himla bekvämt att ha en bana 25 meter från huset. När vi letat reda på ett till rack så begav vi oss till planen där Niklas & Martin joinade oss direkt. Dessa herrar hade nog sett lite mindre Sonic än mig men spelat desto mer tennis... Stackarna, vad är det för uppväxt liksom?
Vi teamade upp, jag & Niklas mot Erik & Martin. Hm, ja, vi kompenserade varandra jävligt bra i mitt team. Jag gav bort poäng och Niklas skaffade tillbaka dom.
Ibland hörde jag en tung suck, Niklas blick spanade ut i fjärran och utbrast ett halvhjärtat: "aja, kom igen nu!"
Jag vet precis hur han kände. Sådär uttrycker jag mig också hela tiden i tävlingssammanhang till lagkamrater och själva innebörden är alltid densamma: "Herregud vad värdelöst! Förlamad i varje kroppsdel eller? Till och med pundare får ju en turträff då och då, men inte du inte..."
Ptja, vi vann iallafall ;)
Den här månaden går jag plus sju kronor och 50 öre om jag inte spenderar något innan måndag.