Chockad men stabil

Det var en hel del folk som dök upp på reans första dag. På både gott och ont. Vid ett tillfälle står jag och Alex vid varsitt bord, pysslar & pratar lite. Plötsligt, (alltså från ingenstans!) hoppar det fram en tant från provrummen iförd bara bikini och frustar ut ett leende och: "Finns det nån tjej man kan fråga om hjälp här?"

Det blev sådär tyst i en och en halv sekund. Det kändes som ljusår. Det var som om Sauron dök upp och bad om en kopp te. Det blev så häpet krystat på nåt sätt va.

Alex kilade hux flux iväg fort som fan till våra tjejkollegor som ordnande upp det där. Men själva momentet har satt sig på hornhinnan. Jag är liksom förstörd. Tanten stack liksom inte fram huvudet utan slängde fram hela paketet. Det var inte rädsla jag kände, inte heller ett obehag, utan pur skräck.
Mitt liv passerade revy och hjärnan sökte febrilt efter lösningar: "Kör ner en galge i halsen och hoppas på att kvävas snabbt" var det bästa alternativ som stod till förfogande. Man kan alltså säga att Alex räddade mitt liv. Se där ja. Om nio timmar är det dags igen. Jag välkomnar rond två med ett svärmorsleende och en svetsmask.


Syndafloden varade i 150 dagar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback