Pontmeisters

Snubben till höger är den mystiske Messias jag träffade... när det nu var... häromdan...


För ibland när jag träffar nytt folk så kan jag bli sur. Jättesur. Jag utgår från att alla människor är bra, o sen ba. NÄ. jahapp. Då kommer dom mörka tankarna... Utåt sätt är allting normalt, men inuti, bakom barriärer av fluffiga lockar kokas det hemska öden åt personen i fråga...: "Må du deporteras till en schimpansfarm... ja.... I AFRIKA... och när du får Aids, för ja, det kommer du få... av schimpanserna.... då... då ska jag rejsa ner med ett jetplan... låtsas förlåta dig... men nej nej! ....jag ska köra över dina ben... och kanske din vänsterarm..."

Men ehm, den här Mathias dårå, lyckas på varje foto få fram det här svärmorsdrömleendet!  Han är reko ;) . Mystiskt. Men alright!

Imorgon ska jag diskutera ännu en betraktelse jag snappat upp! Och eftersom mina hökögon spanar kvinnor och inte män, så ska vi gå igenom varför just kvinnor ibland går omkring med hårstrån i munnen - men aldrig märker det. Ska man antyda nåt? Låtsats som allt är normalt? Ta bort hårstråt själv och lägga till en lätt smekning av "misstag"? Tänk om hon har mjäll på hårstråt, vad gör man då? Ringer 112? kollar i taket? skriker: HJÄLP!! o flyr? Kastar upp mynt så att det exakt räcker till ett head & shoulders paket? Ska man kanske börja slicka på sitt skägg?

Frågorna är många, imorn kommer herr Sjögren med sina synpunkter & eventuella lösningar.